Babbel.

Jösses så roligt jag hade i helgen alltså! Det var länge sen det var ett sådant nöje att festa och det var definitivt länge sen jag skrattade så mycket som jag gjorde i lördags, jag fick kramp i magen mer än en gång. God mat, gott vin och människor som man inte träffat på hur länge som helst och nästan saknat ihjäl sig efter - utan att ens ha insett det själv - det är helt enkelt ett toppenrecept på en utomordentlig fest! Sara borde helt klart ha inflyttningsfest oftare ;-) Tack så jättemycket för helgen gumman, och alla andra underbara människor som var där och gjorde kvällen rolig.
Tur att vi allihop snart ska ses igen, då vi ska på roadtrip till Linköping.

För övrigt så känner jag mig ganska less. Har funderat på det där med livskvalitet och vad som ger livskvalitet. På vissa plan känns det som att min livskvalitet skjutit i höjden sen vi flyttade ner hit eftersom familjen är nära, vännerna är nära, jag har ett jobb som jag trivs med (oftast) osv. Men på andra sätt så känns det verkligen som att livskvaliteten har försämrats efter flytten. Att det känns så beror på pendlingen till största del. Varje morgon när jag vaknar så är min första tanke "Åh vad jag längtar till kvällen, när dagen är över och jag får sova igen". Hur kul är det att starta varje dag så liksom?! Och jag försöker verkligen att låta bli att tänka så, men det går inte. Det bär mig verkligen emot att gå upp, göra mig i ordning och sen färdas en timme till jobbet, jobba och sen färdas en timme hem igen! Och när man väl kommer hem, då är man så trött så man inte orkar göra nånting - dagen är slut! När hinner man leva då? Jag lever bara för helgerna känns det som, och varje söndag har jag just därför världens ångest. Ja resten av helgerna också i och för sig, i och med att jag känner mig begränsad. När jag är ledig vill jag vara hemma och ta det lugnt, pyssla med det som behöver göras osv, men samtidigt så känner jag ju att jag måste vara social på helgerna eftersom jag inte orkar vara det på vardagarna, speciellt nu när jag har så nära till alla som jag har längtat efter att vara social med! Suck... Hur man än gör så har man rumpan bak alltså. I'm a messed up puppy.

Bah, jag orkar inte! Hjälp!

Vad jag skulle vilja säga till mina kollegor.

Kära kollegor,

Jag har nu arbetat här på Kidde Sweden i 3 månader. Jag tycker själv att det går bra och jag trivs både med arbetsuppgifter och kollegor. Tyvärr har jag vid ett par tillfällen fått klagomål från två chefer här på kontoret, klagomål som tydligen kommit från er andra. Först fick jag höra att det klagats på att jag är otrevlig, kort och att jag inte hälsar på folk (kollegor) som kommer och går på kontoret. Nästa gång fick jag höra att jag inte delar ut posten i tid och att det är många som gått och frågat/klagat hos min chef. Dessa händelser är anledningen till att jag skriver detta mail. Jag tycker det är så tråkigt att vuxna människor tydligen tycker att det är OK att snacka bakom ryggen på sina kollegor. Varför väljer man det framför att ta upp eventuella problem direkt med den personen det gäller? Jag tycker att det får lov att bli ett slut på det! Från och med nu skulle jag uppskatta att ni kommer direkt till mig om ni tycker att jag är otrevlig, eller kanske hälsa först om ni är rädda att jag inte ska hälsa på er. Och har ni åsikter om postutdelningen så kan ni ta de 3 extra stegen från postfacken och yttra dem till mig på en gång. Om det nu skulle vara så att det är allt för jobbigt att gå hit till receptionen, eller att vara ärlig och diskutera eventuella problem direkt med mig, så går det bra att maila också.

Tack för mig.
/Angelica

GRR! Vuxna människor!?

GRR, nu är jag fan arg på en del av mina kollegor! Jag FATTAR INTE varför de inte kan komma till MIG och fråga om det är något, istället för att gå till min CHEF och klaga på att jag inte delat ut posten (vilket jag faktiskt har, det som är adresserat till specifika personer på företaget)!? Varför varför VARFÖR kan inte vuxna människor ta tag i det själva istället för att gå bakom ryggen på mig så att min chef tror att jag är värsta inkompetenta nollan?! Jag menar, har de gått så långt som til postfacken, då behöver de bara ta typ 3 steg till för att fråga MIG istället för någon annan! GRRRR!!!

Världens bästa sambo!

Jag har faktiskt världens bästa sambo!
I fredags hade han ordnat en födelsedagsöverraskning åt mig. I torsdags sa han åt mig att packa en väska med saker för övernattning och kanske nånting fint att ha på sig, typ för en middag eller något. På fredagen slutade jag tidigare och tog tåget hem till Södertälje som vanligt och väl där mötte han mig på stationen. Så började vi åka. "E4 norrut" tänkte jag, men han svängde av på E4 söderut!? :-o "Okej, vi kanske ska till Trosa då?", men avfarten till Trosa kom och försvann. "Jaha, hmm, Kolmården kanske?", men även den avfarten kom och försvann. "Nehe, men nu måste det ju vara Söderköping vi är på väg till, han kan ju inte sitta och köra till Göteborg!?", men se då svängde han av E4:an och in i Norrköping! Vi hamnade efter lite snurrande på Scandic, nästan mitt inne i smeten, checkade in och fick biljetter till The Arks turnéavslutning! Vilken underbar sambo jag har! Jag älskar ju The Ark! :-) Så vi gick upp på rummet, fräschade upp oss lite, knallade in till stan och letade reda på en jättemysig italiensk trattoria, käkade mumsig mat och tog sen en taxi till Folkparken där konserten skulle gå av stapeln. Konserten var superbra! Och det är verkligen något alldeles speciellt med Ola Salo - ingen annan kan stå i en guldfärgad trikådress på scen och se så HET ut. Jag blir alldeles förundrad alltså...

Tack för den underbara presenten älskling!