Jaha, så var man hemma igen efter en underbart härlig och rolig helg, om man bortser från de 162 mil vi har färdats med bil. Vi kom fram vid 03.45 på fredagmorgon och var väl i säng kl. 04.00. Jag kunde dock inte somna eftersom jag var alldeles för uppe i varv, så det tog nog en halvtimme eller så innan jag slocknat. Och säg den lycka som varar länge, klockan 07.10 vaknar jag av att jag får ett sms - från Fredrik. Trevlig som jag är så svarade jag på det, och vad händer då? Jo just när jag somnat om får jag ytterligare ett sms från honom :-P Nåja, sånt får man stå ut med. När vi väl vaknat till liv vid 11-snåret käkade vi frukost och fikade tårta.
Efter frukost och tårta åkte vi in till stan för att träffa världens bästa Åsa på Wayne's kl. 13.00 - ett mycket kärt återseende! Blev kladdkaka och juice (trots att vi just ätit frukost) och efter en timme eller så började det kurra i magen igen, så då delade jag och Åsa på en grillad jättemacka. Mums! Efter 3-4 timmars på Wayne's skildes vi åt och jag och Lasse gick runt och kikade på stan ett tag innan det var dags att träffa Fredrik och Sara för middag. Det blev oxfilébuffé på Carl-Victor. Trevligt trevligt. När alla var mätta och belåtna tog vi bilarna och åkte hem till Fredrik och Sara för att se hur de har det i nya radhuset, och för att kika på bilderna från Lasses svensexa. Det var roligt att se och vi hade trevlig samvaro till 21.30-22.00 någon gång då vi åkte hem till Bergsbyn för att ta igen lite sömn.
Lördagen började med ett besök uppe på Solbacken, jag var bara tvungen att åka och kika på Shape som jag hört så mycket om, och mycket riktigt - jag hade lätt kunna köpa halva butiken. Så mycket fina inredningsgrejer! Ojoj... Sen bar det hem till Bergsbyn igen där vi började göra oss i ordning för bröllopet, det var allt lite pirrigt att göra sig i ordning för bröllop - snart är det ju vår tur! Klockan 15.30 var vi vid kyrkan och hann prata lite med människor vi inte sett på evigheter, bland andra Mattias och Camilla, så roligt det var att träffa dem igen! De var också de enda som inte ifrågasatte när vi sa att vi ville flytta tillbaka - de sa bara "Ja det är bara att komma hem igen det", typ :-) Alla andra vi pratade med under helgen tittade på mig som vore jag ett UFO när jag sa att jag ville flytta tillbaka, är det verkligen SÅ konstigt?! Hur som helst, 16.00 ringde kyrkklockorna och spänningen var på topp. Ulf och Jenny skred in i kyrkan och var såå fina! Mycket solosång blev det och ett väldigt fint och lite lustigt vigseltal, och 40 minuter senare stod de som man och hustru på kyrktrappen och tog emot gratulationerna, och lite ris förstås :-) Efter en liten stund kom en gammal Amazon och hämtade dem och jag, Lasse, Mattias och Camilla strosade lugnt mot festlokalen. Väl framme där fick vi lite fördrink och fruktspett och när brudparet anlände blev det skål och fotografering, alla gäster skulle fotograferas innan vi gick in och satte oss till bords. Till förrätt blev det västerbottenpaj med löjrom och gräddfil (hmm, känns bekant ;-)) och till varmrätt en supergod grekisk buffé. Vi åt nog allihop tills magarna stod i åtta hörn. Sen blev det tårta, kaffe och avec - såklart! Under middagen var det lite lekar också, mycket underhållande. Kvällen avslutades med röj på dansgolvet, jag har fortfarande träningsvärk ;-)
Igår passade vi på att käka lunch/fika med Mattias och Camilla innan vi påbörjade färden hemåt, självklart mycket trevligt. De hade stannat en timme längre än oss och var lite slitna, men säg den som inte var det!? Resten av dagen spenderades i bilen och det är knappast tillräckligt spännande för att berättas om här...
Slutsatsen vi kan dra av helgen är vi vill tillbaka. Många kanske inte trodde att jag skulle säga det efter ett år härnere, medans en del nog förstod att så skulle det bli. Jag saknar allt däruppe, precis allt - utom en sak. Avståndet till familjen. Hur jag ska lösa det har jag ännu inte kommit fram till, men å andra sidan kan jag inte bo kvar här bara för att vara nära familjen, de kommer ju inte bo på samma ställe resten av livet heller. Och jag kan ju inte jaga efter dem land och rike runt, det blir ju ingen lycklig av. Men det är jobbigt när hjärtat vill vara på två ställen samtidigt...
måndag 16 juni 2008
torsdag 12 juni 2008
På väg norrut!
Idag bär det iväg mot nordligare breddgrader, vi ska på bröllop i schtaan på lördag och passar på att ta en långhelg där. Ska bli helt underbart, har ju inte varit där sen vi flyttade. Längtar tills det är dags att åka!
tisdag 20 maj 2008
Ett barns brev till sin far
Du tycker inte att det är dags att höra av dig till din dotter snart? Önska god jul och gott nytt år 5 månader för sent? Eller kanske svara på den inbjudan jag vet att du fått till mitt bröllop? När folk skickar ut inbjudningar där det står ett OSA-datum så förväntas man svara – senast det datumet. Det datumet var i söndags. Ska jag då tolka det som att du inte kommer? För vad du sa i november (när vi pratade sist, dvs ett HALVÅR sen) räcker inte, man MÅSTE svara på en inbjudan! Ja eller nej spelar ingen roll, bara man svarar. Det kan ju inte vara så svårt?
Nu har du säkert invändningar att komma med, det har du alltid. ”Du ringer ju inte heller” eller ”Du kommer ju aldrig och hälsar på” är vanliga mothugg från dig. Men vad spelar det för roll egentligen?! Det kommer alltid vara DU som är den vuxna i förhållandet mellan dig och mig, du är PAPPA och jag är BARN – alltid. Det är – och har alltid varit – DITT ansvar i första hand att se till att vi har en kontakt och ett förhållande. Även om du tyckte att det ansvaret vilade på mina axlar redan när jag var typ 7. Det ska inte spela någon roll om jag inte ringer på 1 år, DU ska vilja prata med mig oftare än så och då se till att ta kontakt med mig. DU ska också vilja träffa mig oftare än vart femte år, för du vet väl att det är 5 år sen vi sågs i sommar? Trots det tyckte du inte att det var så viktigt att träffa mig att du tog dig tid att göra det när du jobbade i Södertälje i flera dagar i höstas, istället ringer du sista kvällen och säger att du varit bara några kilometer bort utan att jag vetat om det. What’s the point liksom? Och du ringer alltid när du är på jobb, i princip aldrig hemifrån. Vad beror det på? Är det först när du lämnar din ”riktiga” familj som du kommer på att du faktiskt har ett barn till?
En annan intressant sak är att du, sen jag flyttade från Sveg, aldrig har varit och hälsat på mig. Aldrig. Du närmsta du har kommit är när du och familjen kom på min konfirmation, men då hade ni visst så bråttom hem att ni inte ens kunde stanna och fika – och se hur jag bodde. På studenten kom du inte – och ljög om varför – och sen jag flyttade hemifrån har du inte ens gjort ett försök att ens komma i närheten av mig, inte ens när du som sagt jobbade i Södertälje. Och trots detta så klagar DU på MIG för att jag inte kommer och hälsar på? Herregud människa, väx upp!
Jag skulle kunna dra upp allt annat som du gjort/inte gjort också, typ alla resor med din familj som jag inte fått följa med på – för man får tydligen inte familjerabatt för tre barn – och att du åkte iväg och gifte dig utan att tala om någonting för mig, och (återigen) försökte undanhålla det från mig efteråt. Hade jag ens vetat om det NU om inte farfar hade ringt mormor, som ringde mamma som talade om det för mig? Ibland undrar man ju.
Trots allt vet jag att du kan vara en bra pappa, när man väl är hos dig, och att du är det varje dag till mina småsyskon. Det är jag naturligtvis tacksam för, för de har inte gjort något fel. Men det har inte jag heller! Så varför kan du inte alltid vara en bra pappa åt mig också? Är du rädd för mig? Är du rädd för din egen dotter? Eller tycker du bara helt enkelt inte om mig tillräckligt för att vilja träffa mig?
Det blev ett långt mail för bara en ursprunglig fråga, men det kanske behövdes. Jag är ARG, men jag vill inte vara arg. Jag vill bara att du ska inse att alla barn vill ha en pappa som ställer upp och visar att de bryr sig, oavsett hur gamla de är. Kanske är det för sent, men nu vet du i alla fall.
Så, kommer ni eller kommer ni inte på bröllopet?
/Angelica
OBS! Ring nu inte och skäll ut mig för att jag skrivit hur jag upplever saker, ta tid att smälta det istället. Jag är för arg för att prata just nu, så ett mail med ert vara eller inte vara på bröllopet räcker.
Förresten, grattis i efterskott.
Nu har du säkert invändningar att komma med, det har du alltid. ”Du ringer ju inte heller” eller ”Du kommer ju aldrig och hälsar på” är vanliga mothugg från dig. Men vad spelar det för roll egentligen?! Det kommer alltid vara DU som är den vuxna i förhållandet mellan dig och mig, du är PAPPA och jag är BARN – alltid. Det är – och har alltid varit – DITT ansvar i första hand att se till att vi har en kontakt och ett förhållande. Även om du tyckte att det ansvaret vilade på mina axlar redan när jag var typ 7. Det ska inte spela någon roll om jag inte ringer på 1 år, DU ska vilja prata med mig oftare än så och då se till att ta kontakt med mig. DU ska också vilja träffa mig oftare än vart femte år, för du vet väl att det är 5 år sen vi sågs i sommar? Trots det tyckte du inte att det var så viktigt att träffa mig att du tog dig tid att göra det när du jobbade i Södertälje i flera dagar i höstas, istället ringer du sista kvällen och säger att du varit bara några kilometer bort utan att jag vetat om det. What’s the point liksom? Och du ringer alltid när du är på jobb, i princip aldrig hemifrån. Vad beror det på? Är det först när du lämnar din ”riktiga” familj som du kommer på att du faktiskt har ett barn till?
En annan intressant sak är att du, sen jag flyttade från Sveg, aldrig har varit och hälsat på mig. Aldrig. Du närmsta du har kommit är när du och familjen kom på min konfirmation, men då hade ni visst så bråttom hem att ni inte ens kunde stanna och fika – och se hur jag bodde. På studenten kom du inte – och ljög om varför – och sen jag flyttade hemifrån har du inte ens gjort ett försök att ens komma i närheten av mig, inte ens när du som sagt jobbade i Södertälje. Och trots detta så klagar DU på MIG för att jag inte kommer och hälsar på? Herregud människa, väx upp!
Jag skulle kunna dra upp allt annat som du gjort/inte gjort också, typ alla resor med din familj som jag inte fått följa med på – för man får tydligen inte familjerabatt för tre barn – och att du åkte iväg och gifte dig utan att tala om någonting för mig, och (återigen) försökte undanhålla det från mig efteråt. Hade jag ens vetat om det NU om inte farfar hade ringt mormor, som ringde mamma som talade om det för mig? Ibland undrar man ju.
Trots allt vet jag att du kan vara en bra pappa, när man väl är hos dig, och att du är det varje dag till mina småsyskon. Det är jag naturligtvis tacksam för, för de har inte gjort något fel. Men det har inte jag heller! Så varför kan du inte alltid vara en bra pappa åt mig också? Är du rädd för mig? Är du rädd för din egen dotter? Eller tycker du bara helt enkelt inte om mig tillräckligt för att vilja träffa mig?
Det blev ett långt mail för bara en ursprunglig fråga, men det kanske behövdes. Jag är ARG, men jag vill inte vara arg. Jag vill bara att du ska inse att alla barn vill ha en pappa som ställer upp och visar att de bryr sig, oavsett hur gamla de är. Kanske är det för sent, men nu vet du i alla fall.
Så, kommer ni eller kommer ni inte på bröllopet?
/Angelica
OBS! Ring nu inte och skäll ut mig för att jag skrivit hur jag upplever saker, ta tid att smälta det istället. Jag är för arg för att prata just nu, så ett mail med ert vara eller inte vara på bröllopet räcker.
Förresten, grattis i efterskott.
lördag 26 april 2008
Mysig dag i Stockholm
Idag åkte jag och älsklingen in till stora staden för att shoppa och uträtta lite bröllopsärenden och sen möta upp Lotta och Jonas för en god middag på fyr man hand. Så efter att ha jagat runt på stan och köpt skor för sammanlagt 1600kr, fixat med min vigselring och letat papper till festprogrammen som en dåre mötte vi upp Lindberg och Melander på NK och gick sen vidare till Gallerian där vi fönstershoppade lite.
När vi sen skulle bege oss mot Friday's i Kungsan hade det börjat regna - och vem hade paraply med sig en så skön dag? Inte vi i alla fall, så det blev till att springa. Väl inne på restaurangen visade det sig att det var 2 timmars väntetid om man ville ha ett bord, fat chance! Klockan var trots allt 16.00 och vi var HUNGRIGA. Nej, vi drog vidare till Friday's vid Stureplan istället (via en dyyyr butik där Lotta panikköpte ett paraply för närmare 300kr ;-)), där behövde vi bara vänta i 5 minuter på ett bord - alldeles lagom för att hinna beställa en varsin drink :-)
Massor med mat och snack senare var klockan helt plötsligt 21 och vi hade alltså suttit där i 5 timmar utan att märka nånting i princip. Så går det när man har trevligt och trevligt har vi alltid med Lindberg och Melander :-)
Hur som haver så kändes det då som att det var dags att börja ta sig hemåt, så vi bröt upp - även om det var lika svårt som vanligt - och tog pendeltåget hem.
Mmm, härlig dag!
När vi sen skulle bege oss mot Friday's i Kungsan hade det börjat regna - och vem hade paraply med sig en så skön dag? Inte vi i alla fall, så det blev till att springa. Väl inne på restaurangen visade det sig att det var 2 timmars väntetid om man ville ha ett bord, fat chance! Klockan var trots allt 16.00 och vi var HUNGRIGA. Nej, vi drog vidare till Friday's vid Stureplan istället (via en dyyyr butik där Lotta panikköpte ett paraply för närmare 300kr ;-)), där behövde vi bara vänta i 5 minuter på ett bord - alldeles lagom för att hinna beställa en varsin drink :-)
Massor med mat och snack senare var klockan helt plötsligt 21 och vi hade alltså suttit där i 5 timmar utan att märka nånting i princip. Så går det när man har trevligt och trevligt har vi alltid med Lindberg och Melander :-)
Hur som haver så kändes det då som att det var dags att börja ta sig hemåt, så vi bröt upp - även om det var lika svårt som vanligt - och tog pendeltåget hem.
Mmm, härlig dag!
söndag 20 april 2008
Att vara mamma för ett dygn
Igår kom världens sötaste Ia hit för att umgås lite med kusinen, Lasse och kissarna förstås. Hon och Nicke kom vid 10-tiden och vi fikade lite, gick igenom lite rutiner och sånt och sen lämnade han henne här. Trodde hon skulle bli jätteledsen när han sa hejdå, men nej då, hon svarade bara "Hejdå pappa" och vände sin uppmärksamhet mot Tyson - "Jättemjuk kisse" :-)
Dagen rullade på bra, vi var ute och lekte i sandlådan, red på en elefant i lekparken, käkade lunch och sov en stund - både jag och Ia. Det första hon sa när hon vaknade var "Fanten" och pekade mot lekparken, så den var tydligen väldigt rolig :-)
På eftermiddagen lekte vi, både med leksaker och kissar (kisse egentligen, Isadora låg gömd under sängen) och sen lagade Lasse korvstroganoff åt oss alla, mycket populärt. Filmmys med frukt blev det sen, Hitta Nemo visades på vår TV.
Vid 20-tiden var det dags för nattning och det gick förvånansvärt bra, fick bara se till att sitta i sovrummet tillsammans med Ia tills hon somnade, men det förstår jag med tanke på att det var ett helt nytt ställe att sova på. När vi sen skulle sova så satte "mammaradarn" igång och så fort hon rörde på sig vaknade jag och lyssnade. Blev inte mycket sömn kan jag lova. Fanns i och för sig fler orsaker till det...
...för kl. 04.55 imorse bestämde sig Ia för att hon sovit klart - "Ia inte sova mera!" - och trots att jag tog med mig henne och la oss i bäddsoffan och jag lirkade och gav välling osv så gick det verkligen inte att få barnet att sova längre. 06.30 gav jag upp och satte henne framför TVn och Barnkanalen. Tack gode Gud för barnprogram - för inte 17 fick man någon hjälp av karln i huset! Kl. 07.15 fick jag nog och tog med mig Ia in i sovrummet och sa åt henne att väcka Lasse - får inte jag sova så ska inte han göra det heller ;-)
Vid 10-tiden började vi göra oss i ordning för att gå upp till Torekällberget så att Ia kunde kolla på alla djuren medans jag fick chans att njuta lite av solen. Det var en hit! Dock blev det lite jobbigt när hon vill klättra in till alla djuren, för att inte tala om när hon satte av efter tuppen. Efter lite fika i solen började vi gå hemåt och Ia gick faktiskt nästan hela vägen själv, men då åt hon som en häst och sov som en klubbad säl också när vi kom hem. Fick till slut väcka henne lite försiktigt eftersom vi skulle åka och lämna av henne hemma i Norrviken.
Väl i Norrviken blev det både fika och käk, och bröllopsprat. Och prat om hur det hade gått för oss och Ia förstås :-)
Sammanfattningsvis: Det är så mysigt att kunna låna Ia då och då, men det är också skönt att kunna lämna tillbaka henne så man får chans att ta igen förlorad sömn ;-)
Dagen rullade på bra, vi var ute och lekte i sandlådan, red på en elefant i lekparken, käkade lunch och sov en stund - både jag och Ia. Det första hon sa när hon vaknade var "Fanten" och pekade mot lekparken, så den var tydligen väldigt rolig :-)
På eftermiddagen lekte vi, både med leksaker och kissar (kisse egentligen, Isadora låg gömd under sängen) och sen lagade Lasse korvstroganoff åt oss alla, mycket populärt. Filmmys med frukt blev det sen, Hitta Nemo visades på vår TV.
Vid 20-tiden var det dags för nattning och det gick förvånansvärt bra, fick bara se till att sitta i sovrummet tillsammans med Ia tills hon somnade, men det förstår jag med tanke på att det var ett helt nytt ställe att sova på. När vi sen skulle sova så satte "mammaradarn" igång och så fort hon rörde på sig vaknade jag och lyssnade. Blev inte mycket sömn kan jag lova. Fanns i och för sig fler orsaker till det...
...för kl. 04.55 imorse bestämde sig Ia för att hon sovit klart - "Ia inte sova mera!" - och trots att jag tog med mig henne och la oss i bäddsoffan och jag lirkade och gav välling osv så gick det verkligen inte att få barnet att sova längre. 06.30 gav jag upp och satte henne framför TVn och Barnkanalen. Tack gode Gud för barnprogram - för inte 17 fick man någon hjälp av karln i huset! Kl. 07.15 fick jag nog och tog med mig Ia in i sovrummet och sa åt henne att väcka Lasse - får inte jag sova så ska inte han göra det heller ;-)
Vid 10-tiden började vi göra oss i ordning för att gå upp till Torekällberget så att Ia kunde kolla på alla djuren medans jag fick chans att njuta lite av solen. Det var en hit! Dock blev det lite jobbigt när hon vill klättra in till alla djuren, för att inte tala om när hon satte av efter tuppen. Efter lite fika i solen började vi gå hemåt och Ia gick faktiskt nästan hela vägen själv, men då åt hon som en häst och sov som en klubbad säl också när vi kom hem. Fick till slut väcka henne lite försiktigt eftersom vi skulle åka och lämna av henne hemma i Norrviken.
Väl i Norrviken blev det både fika och käk, och bröllopsprat. Och prat om hur det hade gått för oss och Ia förstås :-)
Sammanfattningsvis: Det är så mysigt att kunna låna Ia då och då, men det är också skönt att kunna lämna tillbaka henne så man får chans att ta igen förlorad sömn ;-)
tisdag 15 april 2008
15 år.
Grabbarna har hållit ihop i 15 år på söndag. I 15 års tid har de alltså skapat ljuv musik tillsammans och rest jorden runt för att sprida den till såna som mig, som Sara, som alla som var på Hovet igårkväll.
Jag var alltså 9 år när Backstreet Boys bildades, lyckligt ovetandes om vad dessa killar, numera män, skulle ställa till med i världen - i min värld. Två år senare började livet kretsa runt dem men först nu, vid 24 års ålder, inser jag hur mycket de verkligen påverkat mig.
Jag är snart 24 år, jag ska gifta mig i sommar och får väl anse mig vara i alla fall hyfsat vuxen - men jag var INTE vuxen igår. Jag var mitt Backstreet Boys-jag. I himlen, med gudarna i min värld. Jag hade banne mig kunnat slänga mig på scenen och bönat och bett en av Boysen att gifta sig med mig.
Pinsamt? Möjligtvis för en oinvigd, men inte för någon som - liksom jag - varit med från början och som vet vad det här handlar om.
Ren och skär kärlek. Till deras musik och det de står för.
Miss you Kev!
Jag var alltså 9 år när Backstreet Boys bildades, lyckligt ovetandes om vad dessa killar, numera män, skulle ställa till med i världen - i min värld. Två år senare började livet kretsa runt dem men först nu, vid 24 års ålder, inser jag hur mycket de verkligen påverkat mig.
Jag är snart 24 år, jag ska gifta mig i sommar och får väl anse mig vara i alla fall hyfsat vuxen - men jag var INTE vuxen igår. Jag var mitt Backstreet Boys-jag. I himlen, med gudarna i min värld. Jag hade banne mig kunnat slänga mig på scenen och bönat och bett en av Boysen att gifta sig med mig.
Pinsamt? Möjligtvis för en oinvigd, men inte för någon som - liksom jag - varit med från början och som vet vad det här handlar om.
Ren och skär kärlek. Till deras musik och det de står för.
Miss you Kev!
måndag 14 april 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)