Vad ska man med helger till?

Riktigt tråkig lördagkväll! Det är väl i och för sig "som vanligt" numera...

Planen var i alla fall en trevlig grillkväll i goda vänners lag, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss kan man väl säga.
Kvällen började med att jag och sambon bråkade innan vi skulle sticka iväg, så vi blev 45 minuter sena. Något han naturligtvis tycker är helt och hållet mitt fel. När vi sen anlände vid 19.30-snåret så var det ju direkt dags för grillning - vilket grabbarna höll på med i typ en timme! Kan säga att älgkött INTE ska grillas så länge.
Sen åt vi - vilket var jättetrevligt - men så fort maten var slut drog grabbarna fram Guitar Hero och körde på på högsta volym, medans jag och Jenny bara satt och gäspade och var allmänt uttråkade.
Så fortsatte det till 22.45 typ då grabbarna helt plötsligt kom på att de skulle ut på krogen, så nu har jag varit och lämnat av Jenny och Ulf hemma hos sig och grabbarna på stan.
Så återigen sitter jag ensam på lördagskvällen...
Den här månaden har varit en totalt kass helg-månad, Lasse har varit på hockeymatch, festat i Göteborg eller festat här hemma varje helg medans jag har varit hemma. Så trist!
Och ändå förstår han inte att jag tyckte att han kunde stanna hemma med mig ikväll.
Suck... Dessa killar.

Har förövrigt skrivit Högskoleprovet idag. Det gick inte lika bra som jag hoppats, men kanske kanske att jag höjt mig ett snäpp i alla fall. Men det får jag inte reda på förrän om fyra veckor, så det blir fyra oerhört långa veckor. Eller kanske inte. Det är mycket som ska göras och hända nu känns det som. Dels väntar vi ju svar nu till veckan angående jobbet därnere, dels ska sambon ner på en ny intervju och slutligen så ska vi ju faktiskt åka till mormor och morfar och fira påsk med hela familjen - så underbart! Toklängtar tills på torsdag när jag får träffa lillskruttan. Fast hon kanske har gått och lagt sig då förstås... Nå, jag får väl längta till fredagmorgon då.

Och så har jag börjat springa! Köpte som skrivet de där skorna för 800 kronor, så i tisdags började jag springa helt enkelt. Vi var ute och intervalltränade (1 minut jogg, 1 minut gå) i 30 minuter och sambon konstaterade glatt att jag inte alls har så dålig kondis som jag själv hävdar, och att jag är mycket snabbare än han kunnat föreställa sig. Jag sprang ifrån honom!
Vi var även ut igår, men då gick det lite tyngre eftersom jag fick håll så fort jag sprang längre än 20 sekunder typ. Körde lite tokrus mot varandra istället och återigen utklassade jag herrn på två av tre försök.

Men nu ska jag dra mig tillbaka in i mitt mörka, ensamma hål ett tag och ta igen lite sömn.
Natti natt.

Min shoppingrunda.

Shopping igår! Lönen hade ju kommit och fint väder var det, så vilken tjej blir inte på shoppinghumör?
Efter jobbet gick jag alltså ut på stan och började min räd i klädbutikerna. Klänning/tunika/topp/kjol stod på listan, dvs nästan vad som helst bara det var snyggt och gick att köpa. Var in på JC - inget. Gick vidare till Gina Tricot - nada. Tittade in på Åhléns - tomt. Vero Moda, Pepper.Corn, Cubus eller BikBok då? Nix! INGENTING! Suck. Snacka om antiklimax. Mötte då upp Lasse och vi bestämde oss för att gå och kolla på löparskor åt mig, för han har fått en fix idé om att jag ska börja löpa och så småningom springa Tjejmilen. Nåja, jag låter honom hållas så vi kollade på skor.
Och vad händer?
Jo, istället för att komma hem med nya, snygga kläder, så kommer jag hem med ett par löparskor för 800 KRONOR!?!?!
Helt klart den mest mystiska shoppingdagen i mitt liv.
Nu måste jag alltså börja springa. För minst 800 kronor...

Jag vet.

Ja, jag vet att det inte är klart än. Men det känns som att det är det. Det känns som att allt kommer att gå vägen. Det känns som att snart blir det flytt!
Och så underbart om det skulle bli det! Jag har redan allt uttänkt i huvudet. Har börjat fundera på nya möbler och inredningsidéer, hur stor lägenhet vi ska ha och var, var vi kan ha bröllopet därnere, vad jag ska fördriva dagarna med osv.
Fast samtidigt är det ju lite farligt att redan vara klar med allt i huvudet, tänk om det inte blir flytt då? Nej, så ska jag inte tänka.

Istället ska jag lägga ett par bilder från den fina staden.

Bilder på centrum och kanalen. Visst ser det vackert ut? Längtar!

Ensamhetens rastlöshet

Det är helt sjukt så rastlös jag blir när Lasse inte är hemma! Hade planerat en lugn och skön helg, lite pyssel och städning, tv, godis och kanske någon promenad. Men vad händer? Jag blir helt galen av att vara ensam! Klättrar på väggarna, har ingen energi till städning och får väl snart liggsår av allt soffliggande. Mycket mystiskt. Tur att han kommer hem ikväll, så det blir någon ordning på mig igen.

Ska ändå göra ett försök till städning idag, vet dock inte vart jag ska börja... I soffan kanske?

Släpp fångarna lös...

...det är vår!
Så underbart - solen skiner, det är 7 grader varmt ute och fåglarna kvittrar så man tror de ska spricka. Och jag känner hur livet återvänder till mig.
Lustigt egentligen, allt som behövdes för att livet skulle börja kännas åtminstone lite lättare var en promenad i solen i söndags, att få känna värmen i ansiktet. Och årets första glass - Magnum Mandel - mums! Ja, tänk vad lite sol och glass kan göra :-)
Tänk om solen och en glass kunde ge mig ett nytt jobb också, det skulle vara perfekt! Eller ett nytt jobb till Lasse, så vi kan flytta. Det skulle vara ännu bättre.
Fast samtidigt så känner jag mig lite kluven. För nu när våren börjar komma så ser jag stan med nya ögon, det är ju så vackert här! Kunde jag så skulle jag nog vilja bo kvar här, men det går ju inte om jag ska plugga. Så hur gör man? Svårt det där... Hittade ett så sött litet hus vid havet idag, det skulle jag vilja ha. Men det är ju lite onödigt om vi ska flytta...

Flum flum. Livet är svårt, men våren är härlig. Flum flum.

Sämre människa för att jag härdar ut?

När jag började här i höstas så var vi ett glatt gäng på 5 personer som började samtidigt. Vi blev snabbt jättebra vänner och tyckte att vi hade hittat världens roligaste arbetsplats med världens roligaste kollegor. Att gå till jobbet var någonting man såg fram emot varje morgon, för det var ju så kul! Efter hand började jag dock tycka sämre och sämre om att gå hit. Jag började få ont i magen och ha ångest hela helgerna för att det snart var måndag igen. Måndag = jobb. En av dem som började samtidigt som mig blev gravid och fick kicken. Sen började en till vantrivas, och en till. Nu har en av dem sagt upp sig och den andre är på väg. Ingen av dem har något annat jobb att gå till, men de chansar ändå på att det kommer att lösa sig. Själv sitter jag här och vågar inte säga upp mig, jag som började VANTRIVAS först, trots att jag håller på att gå sönder. Det känns så orättvist på något sätt! Det var ju JAG som skulle sluta först, nu kommer jag helt bergis att bli kvar här längst, bara för att jag inte är så vågad som de andra två. Jag kan verkligen inte lita på att det löser sig med jobb. Jag har varit arbetslös tidigare, levt på Lasse och känt mig värdelös, och jag vill inte hamna där igen!
Men nu känns det som att de kollar konstigt på mig, de som ska lämna stället. Som att jag är mindre intelligent, konstig, en sämre människa för att jag inte tar risken och lämnar stället.
Är det verkligen så? Är jag sämre för att jag inte följer mitt hjärta och istället lyssnar på min hjärna?

Skrivet 22/2: Mörker - crash boom bang

Har levt i ett mörker de senaste veckorna. Och då snackar vi mörker. Alltså inte fysiskt sett, alla lampor fungerar och solen är ju framme på dagtid. Men mentalt är det bara kolsvart. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag har ett jobb som får mig att må illa, eller för att det hela tiden känns som att jag lever i väntan på framtiden, på det som (kanske) ska hända nån gång bortom horisonten. En flytt. Ny lägenhet. Nytt jobb. Bröllop. Hus. Hund. Häst. Barn. Uppsala. Jag går och väntar på Uppsala. Mitt mål, mitt hem, min dröm. Men jag vet inte om jag nånsin kommer att ta mig dit. Jag vill inte vara kvar här. Eller... äh... det låter ju lite väl hårt. Jag älskar verkligen den här staden också, den är jättevacker, men den är inte för mig. Inte nu i alla fall. Här kan jag inte bli den jag vill och det är så långt till min familj. Fast å andra sidan så kan man köpa väldigt billiga hus. Synd bara att det inte är det som är det som gör livet värt att leva.
För att ytterligare spä på mitt sinnestillstånd så var jag med om en olycka imorse. En bilolycka. Nu låter ju det mycket allvarligare än vad det var egentligen, men en olycka var, och är, det. Jag var på väg till jobbet och körde så sakteliga bakom en annan bil. Helt plötsligt tvärnitar bilen framför mig för att en bil kom "från ingenstans" från höger varpå jag också tvärnitar. Tyvärr så var det glashalt och min bil ville inte riktigt stanna, så jag kanade in i bilen framför. Jag blev inte skadad, hon blev inte skadad, min bil blev inte skadad, men hennes blev det. Ett stort och fint hål i bakre kofångarn. Toppen! Gissa vem som får betala? Inte hon i alla fall...
Så om ni möter mig på stan, eller pratar med mig på internet eller telefon, och jag verkar lite mörk så vet ni.
Jag mår inte bra. Jag vill helst bara ligga i sängen under täcket och gråta.

En blogg...

...som är bara MIN!