Har levt i ett mörker de senaste veckorna. Och då snackar vi mörker. Alltså inte fysiskt sett, alla lampor fungerar och solen är ju framme på dagtid. Men mentalt är det bara kolsvart. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag har ett jobb som får mig att må illa, eller för att det hela tiden känns som att jag lever i väntan på framtiden, på det som (kanske) ska hända nån gång bortom horisonten. En flytt. Ny lägenhet. Nytt jobb. Bröllop. Hus. Hund. Häst. Barn. Uppsala. Jag går och väntar på Uppsala. Mitt mål, mitt hem, min dröm. Men jag vet inte om jag nånsin kommer att ta mig dit. Jag vill inte vara kvar här. Eller... äh... det låter ju lite väl hårt. Jag älskar verkligen den här staden också, den är jättevacker, men den är inte för mig. Inte nu i alla fall. Här kan jag inte bli den jag vill och det är så långt till min familj. Fast å andra sidan så kan man köpa väldigt billiga hus. Synd bara att det inte är det som är det som gör livet värt att leva.
För att ytterligare spä på mitt sinnestillstånd så var jag med om en olycka imorse. En bilolycka. Nu låter ju det mycket allvarligare än vad det var egentligen, men en olycka var, och är, det. Jag var på väg till jobbet och körde så sakteliga bakom en annan bil. Helt plötsligt tvärnitar bilen framför mig för att en bil kom "från ingenstans" från höger varpå jag också tvärnitar. Tyvärr så var det glashalt och min bil ville inte riktigt stanna, så jag kanade in i bilen framför. Jag blev inte skadad, hon blev inte skadad, min bil blev inte skadad, men hennes blev det. Ett stort och fint hål i bakre kofångarn. Toppen! Gissa vem som får betala? Inte hon i alla fall...
Så om ni möter mig på stan, eller pratar med mig på internet eller telefon, och jag verkar lite mörk så vet ni.
Jag mår inte bra. Jag vill helst bara ligga i sängen under täcket och gråta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar