Sämre människa för att jag härdar ut?

När jag började här i höstas så var vi ett glatt gäng på 5 personer som började samtidigt. Vi blev snabbt jättebra vänner och tyckte att vi hade hittat världens roligaste arbetsplats med världens roligaste kollegor. Att gå till jobbet var någonting man såg fram emot varje morgon, för det var ju så kul! Efter hand började jag dock tycka sämre och sämre om att gå hit. Jag började få ont i magen och ha ångest hela helgerna för att det snart var måndag igen. Måndag = jobb. En av dem som började samtidigt som mig blev gravid och fick kicken. Sen började en till vantrivas, och en till. Nu har en av dem sagt upp sig och den andre är på väg. Ingen av dem har något annat jobb att gå till, men de chansar ändå på att det kommer att lösa sig. Själv sitter jag här och vågar inte säga upp mig, jag som började VANTRIVAS först, trots att jag håller på att gå sönder. Det känns så orättvist på något sätt! Det var ju JAG som skulle sluta först, nu kommer jag helt bergis att bli kvar här längst, bara för att jag inte är så vågad som de andra två. Jag kan verkligen inte lita på att det löser sig med jobb. Jag har varit arbetslös tidigare, levt på Lasse och känt mig värdelös, och jag vill inte hamna där igen!
Men nu känns det som att de kollar konstigt på mig, de som ska lämna stället. Som att jag är mindre intelligent, konstig, en sämre människa för att jag inte tar risken och lämnar stället.
Är det verkligen så? Är jag sämre för att jag inte följer mitt hjärta och istället lyssnar på min hjärna?