Babbel.

Jösses så roligt jag hade i helgen alltså! Det var länge sen det var ett sådant nöje att festa och det var definitivt länge sen jag skrattade så mycket som jag gjorde i lördags, jag fick kramp i magen mer än en gång. God mat, gott vin och människor som man inte träffat på hur länge som helst och nästan saknat ihjäl sig efter - utan att ens ha insett det själv - det är helt enkelt ett toppenrecept på en utomordentlig fest! Sara borde helt klart ha inflyttningsfest oftare ;-) Tack så jättemycket för helgen gumman, och alla andra underbara människor som var där och gjorde kvällen rolig.
Tur att vi allihop snart ska ses igen, då vi ska på roadtrip till Linköping.

För övrigt så känner jag mig ganska less. Har funderat på det där med livskvalitet och vad som ger livskvalitet. På vissa plan känns det som att min livskvalitet skjutit i höjden sen vi flyttade ner hit eftersom familjen är nära, vännerna är nära, jag har ett jobb som jag trivs med (oftast) osv. Men på andra sätt så känns det verkligen som att livskvaliteten har försämrats efter flytten. Att det känns så beror på pendlingen till största del. Varje morgon när jag vaknar så är min första tanke "Åh vad jag längtar till kvällen, när dagen är över och jag får sova igen". Hur kul är det att starta varje dag så liksom?! Och jag försöker verkligen att låta bli att tänka så, men det går inte. Det bär mig verkligen emot att gå upp, göra mig i ordning och sen färdas en timme till jobbet, jobba och sen färdas en timme hem igen! Och när man väl kommer hem, då är man så trött så man inte orkar göra nånting - dagen är slut! När hinner man leva då? Jag lever bara för helgerna känns det som, och varje söndag har jag just därför världens ångest. Ja resten av helgerna också i och för sig, i och med att jag känner mig begränsad. När jag är ledig vill jag vara hemma och ta det lugnt, pyssla med det som behöver göras osv, men samtidigt så känner jag ju att jag måste vara social på helgerna eftersom jag inte orkar vara det på vardagarna, speciellt nu när jag har så nära till alla som jag har längtat efter att vara social med! Suck... Hur man än gör så har man rumpan bak alltså. I'm a messed up puppy.

Bah, jag orkar inte! Hjälp!

Vad jag skulle vilja säga till mina kollegor.

Kära kollegor,

Jag har nu arbetat här på Kidde Sweden i 3 månader. Jag tycker själv att det går bra och jag trivs både med arbetsuppgifter och kollegor. Tyvärr har jag vid ett par tillfällen fått klagomål från två chefer här på kontoret, klagomål som tydligen kommit från er andra. Först fick jag höra att det klagats på att jag är otrevlig, kort och att jag inte hälsar på folk (kollegor) som kommer och går på kontoret. Nästa gång fick jag höra att jag inte delar ut posten i tid och att det är många som gått och frågat/klagat hos min chef. Dessa händelser är anledningen till att jag skriver detta mail. Jag tycker det är så tråkigt att vuxna människor tydligen tycker att det är OK att snacka bakom ryggen på sina kollegor. Varför väljer man det framför att ta upp eventuella problem direkt med den personen det gäller? Jag tycker att det får lov att bli ett slut på det! Från och med nu skulle jag uppskatta att ni kommer direkt till mig om ni tycker att jag är otrevlig, eller kanske hälsa först om ni är rädda att jag inte ska hälsa på er. Och har ni åsikter om postutdelningen så kan ni ta de 3 extra stegen från postfacken och yttra dem till mig på en gång. Om det nu skulle vara så att det är allt för jobbigt att gå hit till receptionen, eller att vara ärlig och diskutera eventuella problem direkt med mig, så går det bra att maila också.

Tack för mig.
/Angelica

GRR! Vuxna människor!?

GRR, nu är jag fan arg på en del av mina kollegor! Jag FATTAR INTE varför de inte kan komma till MIG och fråga om det är något, istället för att gå till min CHEF och klaga på att jag inte delat ut posten (vilket jag faktiskt har, det som är adresserat till specifika personer på företaget)!? Varför varför VARFÖR kan inte vuxna människor ta tag i det själva istället för att gå bakom ryggen på mig så att min chef tror att jag är värsta inkompetenta nollan?! Jag menar, har de gått så långt som til postfacken, då behöver de bara ta typ 3 steg till för att fråga MIG istället för någon annan! GRRRR!!!

Världens bästa sambo!

Jag har faktiskt världens bästa sambo!
I fredags hade han ordnat en födelsedagsöverraskning åt mig. I torsdags sa han åt mig att packa en väska med saker för övernattning och kanske nånting fint att ha på sig, typ för en middag eller något. På fredagen slutade jag tidigare och tog tåget hem till Södertälje som vanligt och väl där mötte han mig på stationen. Så började vi åka. "E4 norrut" tänkte jag, men han svängde av på E4 söderut!? :-o "Okej, vi kanske ska till Trosa då?", men avfarten till Trosa kom och försvann. "Jaha, hmm, Kolmården kanske?", men även den avfarten kom och försvann. "Nehe, men nu måste det ju vara Söderköping vi är på väg till, han kan ju inte sitta och köra till Göteborg!?", men se då svängde han av E4:an och in i Norrköping! Vi hamnade efter lite snurrande på Scandic, nästan mitt inne i smeten, checkade in och fick biljetter till The Arks turnéavslutning! Vilken underbar sambo jag har! Jag älskar ju The Ark! :-) Så vi gick upp på rummet, fräschade upp oss lite, knallade in till stan och letade reda på en jättemysig italiensk trattoria, käkade mumsig mat och tog sen en taxi till Folkparken där konserten skulle gå av stapeln. Konserten var superbra! Och det är verkligen något alldeles speciellt med Ola Salo - ingen annan kan stå i en guldfärgad trikådress på scen och se så HET ut. Jag blir alldeles förundrad alltså...

Tack för den underbara presenten älskling!

Jag fyller år idag!

Så det så!

Blir man (jag) någonsin nöjd?

Jag blir så jäkla trött på mig själv!

När vi bodde uppe i Skellefteå så längtade bara bort, hem till Uppsala eller någonstans där i närheten. När vi så började fundera på Stockholm eller Göteborg, så var ju valet för min del plättlätt - självklart skulle jag välja Stockholm framför Göteborg! Och när det sen blev Södertälje, ja, då var ju lyckan gjord. Nära Uppsala (=vänner) och nära till mamma & Magnus och Nicke, Katarzyna & Emilia - hur bra som helst! Toklängtade med varje millimeter av min kropp tills flytten skulle gå och när dagen väl kom så pirrade det i hela kroppen - jag skulle få flytta "hem"!

Nu har vi bott härnere i två och en halv månad, och jag trivs verkligen superbra! Jag älskar att kunna träffa familjen så ofta jag vill och vi har världens finaste lägenhet. Vidare har vi båda två jobb som vi trivs med och ja, livet leker liksom. MEN, helt plötsligt har jag börjat längta tillbaka till Skellefteå!? Jag finner mig själv suktandes efter att bo där igen, livet vi hade kunnat skapa med hus, hästar och allt det där och lugnet som finns däruppe. Jag kan också komma på mig själv att drömma om Göteborg, hur mysigt det skulle vara att bo där och tänk så nära kontinenten man skulle vara! Dessutom har vi ju massor med vänner där, så livet skulle vara bra roligt misstänker jag.

Vad är detta för fåniga tankar egentligen?!
Jag VET ju att Skellefteå inte kan erbjuda mig det jag behöver just nu - jobb med bra lön, utbildning, närhet till familjen osv, och Göteborg? Där har jag ju aldrig bott, så hur kan jag ha bestämt mig för att det skulle vara så mysigt att bo där?!
Nej, det är bara suktandet efter det man inte har och min totala oförmåga att leva i nuet (hur gör man det egentligen?) som gör att de här tankarna snurrar runt i huvudet på mig så fort jag får en lugn stund. Inte för att jag inte skulle vilja flytta tillbaka till Skellefteå någon gång, och Göteborg är säkerligen en jättemysig stad att bo i, men nu bor vi ju trots allt i Södertälje och vi TRIVS! Det är jag säker på, alltså borde jag vara nöjd och leva i nuet. Framtida boende kan man tänka på i framtiden, vilket normala människor också gör.

Suck... Kan man inte kombinera familjen, Skellefteå och Göteborg på något smidigt sätt?!

Min pappa suger.

Hårt. På riktigt. Han verkar dock helt omedveten om sina egna tillkortakommanden som far och jag är alldeles för väluppfostrad (feg?) för att berätta om dem för honom. Egentligen borde jag bara lyfta på telefonluren, slå hans nummer och börja skrika i örat på honom så fort han svarar. Det förtjänar han. Vilken man som helst som HAR tre barn men bara KOMMER IHÅG två av dem skulle förtjäna det. Och mer. Typ att ruttna på något hett ställe nånstans.

Under de senaste åtta åren har hans hjärna (dvs det tomma utrymmet innanför pannbenet på honom) förundrat mig många gånger. Det började med att min farmor fick inte mindre än tre (3!) hjärnblödningar och hamnade på sjukhus. Han ringde förstås inte och talade om det förrän efter den tredje, då det var riktigt illa. Ett och ett halvt år senare dog hon.

Efter det har det fötts tre (3!) barn i släkten och varje gång har jag varit helt ovetandes. Först kom lilla Einar, efter en graviditet som tydligen höll på att ta livet av både honom och min faster (vilket jag naturligtvis inte visste om heller) och pappa skrattade bara när min första fråga blev "Har hon varit gravid?!".

Sen kom Miranda (eller om hon heter Meranda, det är fortfarande oklart) som jag fortfarande inte har en aning om hur gammal hon är exakt. Hade jag inte pratat med lillasyster på MSN några veckor (månader?) efter Mirandas födelse så hade jag nog inte ens vetat om henne. Tack för det lillasyster.

Och idag får jag då reda på det senaste tillskottet till släkten - en liten flicka vid namn Elsa som i skrivande stund är ungefär 6 månader. Återigen skulle jag kunna ställa frågan "Har hon varit gravid?!". Jag pratade med pappa i april senast, och om Elsa är 6 månader nu borde hon alltså ha funnits till då, men fick jag veta nånting? Nej.

Min pappa i ett nötskal. Tack pappa, du är verkligen toppen!
Fler skumma historier finns, men de orkar jag inte dra nu. Jag är tillräckligt bitter ändå, men med all rätt enligt mig själv.

Varje barn, oavsett ålder, har rätt till en far som bryr sig och som älskar sitt barn. Jag har inte det. Som tur är så har jag mamma och Magnus. Ni är bäst. Det räcker långt.

Nog med ältande.

Odd-looking girl

Min hatkärlek till frisörer continues, idag var det dags för ett välbehövligt besök hos en sådan. Hon var verkligen jätteduktig och jag kunde höra och känna att hon verkligen förstod vart jag vill komma med håret, men hon förklarade också att det kan ta ett par besök innan jag har nått dit. Till att börja med dömde hon ut min gamla frisör eftersom hon klippt upp så hårt att jag knappt hade något hår kvar nedanför örsnibbarna - trots att håret egentligen nådde en bra bit nedanför axeln. Nu ska hon reparera det genom att låta längderna växa ut lite samtidigt som hon tog lite på längsta längden, så att jag får tjockare och fylligare hår igen. Men det kan ta ett par besök som sagt och nu HAR JAG INGET HÅR KVAR, som vanligt efter ett frissbesök :-(
Hur som helst, det här blev resultatet (och eftersom det är VARMT idag och vi har varit och solat och badat så är jag osminkad och ser kanske inte jättepigg ut):

Lek med kameran

Vi tog oss en långpromenad i stan igår och med oss hade vi kameran. Till en början hade jag tänkt ta lite bilder på stan och så, men det slutade med att det blev rena fotosessionen av mig. Det krävs ju en hel del bilder på mig för att nån av dem ska bli bra :-P
Här är i alla fall en del av resultatet:


Skumma bilder, helt klart! ;-)

Love it!

Jag bara älskar att bo så nära min familj igen! Lättheten i att kunna ta pendeln/bilen till Norrviken och träffa min lilla gosunge Emilia när som helst. Eller att sitta och samtala med mamma och/eller Katarzyna en regnig dag utan att behöva planera det flera veckor i förväg. I just love it!

Helgen var just en sån helg. Vi skjutsade mamma och Magnus till Tumba i lördags och åkte sen till Norrviken för lite quality time med familjen Tarantino. När vi kom dit blev jag välkomnad med en stooor kram av Emilia, som hängde sig fast runt halsen på mig. Sen satte vi oss ner och åt Nickes specialare (mums!) till varmrätt och cheesecake (mera mums!) och pratade en hel massa. Jag och Katarzyna hann avhandla bröllop, barnafödande, jobb och en massa mer. Jag och Lasse fick se bilderna från Polen också, kändes väldigt tråkigt att vi inte kunde vara med och se allt det där live, tråkigare än vad jag trodde det skulle kännas. Men men, vi har ju haft fullt upp på hemmaplan ändå.
Hur som helst - vi hade en jättemysig eftermiddag/kväll, som faktiskt hann bli natt innan vi tog oss därifrån!

Söndagen spenderades med mamma och Magnus - eller jag spenderade dagen med mamma och Lasse spenderade dagen med Magnus. Jag och mamma pratade och pratade och pratade (eller det kanske var mest jag som pratade förresten?) och det gjorde riktigt gott i hjärtat och i mitt snurriga huvud. Sydde gardiner gjorde vi också. Så nu har jag sytt min första gardin! Tror jag ska bli syproffs, det var ju riktigt roligt faktiskt. Synd bara att jag inte kan hitta någon sykurs hemma i Södertälje... Oh well, jag kan öva den här veckan medans jag har symaskinen.
Medans vi sydde gardiner så roade sig herrarna med att spela Xbox, och man undrar ju om de nånsin kommer att växa upp? Med jämna mellanrum kunde man höra "Skjut honom!" eller "Ta planet!" eller "Akta!" med mer inlevelse än en 10åring.

Slutsats: En mycket trevlig och mysig helg med människorna jag älskar mest!

Allt jag kan säga är: It's good to be home.

Lite låg

Känner mig lite låg, inte sådär pigg och glad som man borde vara när det är sommar, man har fast jobb, en fin lägenhet, en underbar sambo och söta katter. Vet inte vad det beror på. Eller, jag känner mig riktigt missnöjd med mig själv, så det är klart att det är det deppigheten beror på.
Känner mig tjock.
Ful.
Håret ligger fel hela tiden.
Jag har inga snygga kläder, eller åtminstone alldeles för lite snygga kläder.
Samma sak med skorna.
Jag är 22 år och har ingen som helst aning om vad jag vill med livet.
Men det är nog det sista som är jobbigast - att inte veta vad jag vill med livet.
Alla andra verkar ha en plan för livet, är självsäkra, snygga, har perfekt hår och en snygg, välmatchad garderob.
Jag då?

Lugnt, lugnare, lugnast.

Ja här händer inte mycket vill jag lova! Förra veckan var det sån full rulle här på jobbet att man knappt hann andas, men nu är faktureringsperioden och halvårsredovisningen över, så nu är det lugnt, lugnare, lugnast. Hade att göra på förmiddagen, men efter lunch har jag mest suttit och surfat runt och gjort lite småpyssel som blivit liggande. Inte för att jag klagar, det är rätt skönt som omväxling från förra veckan :-)

Hade en mycket trevlig kväll hemma hos Sara i lördags! Vi åt tacos, drack vin (tjejerna i alla fall, herrarna skulle köra bil ;-)), pratade, skrattade och spelade spel. Som väntat så fick vi tjejer sista ordet, dock fick vi spö av grabbarna två gånger i När & Fjärran. Fast det är klart, hur svårt är det att vinna när man får frågor som ”I vilket land är Stockholm huvudstad?”!? Nåja, det var som sagt väldigt trevligt ändå, det måste det ha varit med tanke på att vi inte kom hem till Södertälje förrän 02.30 :-)

Igår var det städning som gällde och städat blev det, så städat det nu kan bli innan vi har fått upp alla lådor och så. Vid 15-tiden kom hela familjen förbi på sin väg hem från Polen, det var jätteroligt! Vi käkade sushi och pizza (inte ihop utan en del ville ha sushi och andra pizza) och var iväg och tittade på kyrkan och den lokal vi hoppas mest på. Alla tyckte det var jättefint därute :-)

Jobba en halvtimme till nu, sen får jag ta tåget hem!

Ciao!

Länge sen

Det var ett tag sen jag uppdaterade här märker jag. Har haft så fullt upp sen sist så jag har helt enkelt inte hunnit.

Lägenheten är fortfarande ett enda kaos, vi MÅSTE verkligen ta tag i det här nu. Man blir ju lätt galen i längden och det skulle vara himla trevligt att få lite ordning och reda omkring sig.
Nå, vi har hunnit vara till IKEA tre gånger, så vi gör i alla fall någon ansträngning för att det ska ordna sig här hemma, och balkongen är färdig - vilket ju faktiskt är huvudsaken ;-)

Trivs jättebra på jobbet, härliga kollegor och roliga, utvecklande arbetsuppgifter. I grunden jobbar jag ju som receptionist, men jag har en hel del med ekonomiavdelningen att göra, både på kund- och leverantörsreskontran. Den här veckan har det verkligen varit galet mycket att göra på ekonomin, så jag har knappt hunnit svara i telefonen alls - tur att man har Xzakt som svarar då ;-)

Midsommarafton och tillika Lasses födelsedag firade vi ensamma här hemma, vilket faktiskt var jättemysigt. Förmiddagen ägnades åt att skura golvet och göra fint på balkongen, sen åkte vi iväg till Maxi Botkyrka för att köpa utemöbler. På kvällen grillade vi och käkade tårta. Mycket mysigt! Hade varit ännu trevligare dock om familjen hade varit här, men de var i Polen då (vilket ju vi skulle ha varit också egentligen).

Annars har det inte hänt så mycket. Upp kvart i 6 varje morgon, hemma vid 18, laga mat, äta, försöka göra en ansträngning i lägenheten vilket oftast bara slutar med att jag landar i soffan, och helger spenderade i röran och på IKEA. Idag ska vi däremot göra någonting riktigt skoj, vi ska åka till Uppsala på trippeldejt! Jag & Lasse, Sara & pojkvän (vet inte hur mycket detaljer man får lämna ut än?) samt Quinst & Sophie. Två tjejer som ska gifta sig nästa sommar medans den tredje ska vara tärna på båda - det KAN ju verkligen bara sluta på ETT sätt ;-)

Nu ska jag ta och kliva upp ur sängen och äta lite frukost, sen ska vi göra ytterligare ett försök med lägenheten. Idag är det bära upp saker på vinden som gäller - vilket ju faktiskt kan ses som en förutsättning för att få ordning här hemma, annars får vi inte plats att ställa grejerna som ska vara i lägenheten där de ska vara.

Puss på er!

5000:-...

...mer i lön får jag på mitt NYA jobb!
Yes, idag blev jag alltså erbjuden jobb till slut, och jag börjar redan på måndag. 5000kr mer i brutto än på Xzakt ger 3500-4000kr mer NETTO i månaden. Very nice if you ask me.

Vi är hemma!

Första natten i nya lägenheten nu, känns helskumt! Men den är precis så fin som vi kom ihåg den, om inte finare. Tror vi kommer att trivas superbra här, även om katterna inte verkar helt övertygade än *skrattar* Nåja, det blir nog bättre för dem också imorgon, när möblerna kommer och det börjar lukta lite som hemma.

Resan ner gick helt OK, över förväntan med katterna faktiskt. Sederingen höll i sig till Sundsvall ungefär, sen var de vakna resten av vägen. Men de höll sig hyfsat lugna, även om Tyson prosterade lite då och då. Nästa gång blir det nog ingen sedering, de var inte alls så uppstressade som jag trodde att de skulle vara, det var snarare bara jobbigt att veta att man tagit dem till veterinären och stressat upp dem på det sättet. Speciellt eftersom veterinären glömde hälften och vi var tvungna att åka dit en gång till för att få skyddsgel för deras ögon (så att de inte torkar ut, ögonen alltså). Dock var det ju sååå seeegt, kändes som att vi aldrig skulle komma fram!

Sen vi kom hit till Södertälje mitt på dagen idag så har vi hunnit med att skriva klart papperen på lägenheten, handla, äta lunch, handla igen, bada katterna (de behövde det verkligen efter sederingen som är vätskedrivande, need I say more? De tyckte faktiskt inte att det var så farligt som jag trodde att de skulle tycka), premiäranvända tvättmaskinen (återigen - sedering = vätskedrivande), bada (åh så underbart med badkar!) och äta middag. Så nu börjar det bli dags för att krypa ner i sovsäckarna och få sig några timmars sömn, är sååå trött! Och imorgon blir det uppackning och lunch alternativt middag med Ina och Adam.

Natti natti!

Sista dagen på jobbet!

Yes, idag är sista dagen här på Xzakt. Känns inte helt fel om man säger så. Men ändå lite läskigt, och lite tråkigt att lämna mina söta kollegor - som troligtvis är bäst i världen. Ledningen kommer jag dock INTE att sakna, det är ett som är säkert. Turligt nog så verkar det ju som att jag blir anställd på Kidde, och då blir jag Xzakts kontaktperson där, vilket innebär att jag fortfarande har kontakt med personalen här, men inte med de jobbiga cheferna!

Så i eftermiddag beger vi oss alltså söderut. Ska jobba till 14.25 (om jag inte har någon tid att ta ut från timbanken) och sen åka och hämta katterna för att ta dem till veterinären. Förhoppningsvis somnar de av sprutan och så kan vi packa färdigt bilen och ge oss iväg. Hoppas hoppas att vi hinner ta oss hela vägen till Uppsala och Sara innan katterna vaknar igen, men man ska väl utgå från det värsta. Skönt att vi kan bo hos Sara i natt, så kanske man känner sig som en människa imorgon när vi träffar mäklaren.

Dags att fortsätta jobba, eller ja, det ringer i och för sig inte särskilt mycket, men ändå.

Tack till Therese, Ann och Ingela för den jättefina blomman jag fick igår! Ni är så söta!

Just det!

Tack Ina och Madlin för att ni ger er till känna :-)

Trött...

Sov inte bra i natt alltså, den där bäddsoffan är inte direkt bekväm om man säger så. Längtar verkligen tills jag får sova i min egen säng igen. Men först några obekväma nätter till, och en ÄNNU obekvämare natt i bilen *suck* Nåja, om en vecka börjar väl livet bli "normalt" igen.

Isadora kom sent omsider ner igår i alla fall. Hon fick i sig lite mat och vatten, svängde förbi toaletten och passade på att gosa och prata lite, mysiga kisse! Sen gick hon och lade sig under sängen där vi sover och låg där hela natten - nära och bra till matte och husse utifall någon skulle försöka skrämmas igen. Imorse följde hon med ner och fick i sig lite frukost och höll matte sällskap vid frukostbordet. Men sen när jag skulle åka till jobbet så gick hon och la sig under sängen igen, den där gubben som sitter och knappar på datorn hela dagarna (dvs svärfar) är allt lite läskig ändå när inte matte är i närheten *skrattar*

Nej, ska ta och jobba vidare, 1 timme och 20 minuter kvar. Undrar vad man får sig för middag ikväll då?

Four days to go

Nu är det snart dags alltså. Dags att lämna tryggheten i Skellefteå och ge sig ut på äventyr i södra Sverige. Våra möbler åkte idag och på torsdag åker vi - jag, Lasse och katterna. Mot Södertälje.

Lägenheten är såld, tömd och snart flyttstädad. Snart flyttar en främling in i min lägenhet. Känns väldigt mystiskt, och jag har grym separationsångest! Visst, jag har klagat och gnällt på lägenheten ganska mycket, och tjatat om att vi ska flytta, men det är ändå vår lägenhet. Vårt hem. Ett hem som vi lagt ner oerhört mycket tid, energi och kärlek på de senaste åren. Och nu ska alltså någon annan bo där. Bäst för honom att han är snäll mot min lägenhet.

För att blicka framåt så avslutar vi affären på vår nya lägenhet på fredag. Kl. 13.00 ska vi vara hos mäklaren för att skriva på de sista pappren och därefter få nycklarna i våra händer. Nycklarna till drömlägenheten. Jag hoppas att det känns så på fredag också, när vi går och lägger oss på en madrass på golvet efter en lång natt i bilen och en (antagligen) ännu längre dag i bilen. Katterna kommer inte att vara nöjda, den saken kan vi vara säkra på i alla fall.

Katterna är i och för sig inte särskilt nöjda nu heller. Eller ja, Tyson är väl ganska nöjd med tillvaron (som vanligt), men Isadora är desto mindre nöjd. Vi bor tillfälligt hos Lasses föräldrar eftersom vi inte har några möbler kvar i vår lägenhet, så naturligtvis bor även katterna här. Det gick jättebra att ta hit dem, och de första timmarna sprang de omkring och busade och kollade läget, precis som vanligt. Men rätt som det var så kom svärfar och stängde garagedörren, vilket tydligen gav ifrån sig ett obehagligt ljud, för sen dess har vi i princip inte sett Isadora. Hon for som ett streck upp på övervåningen och gömde sig längst inne i ett hörn, och där sitter hon än. Hon har varit fram en liten bit och gosat lite med mig, men hon vägrar gå ner. Tycker så synd om henne, ingenting är ju som det ska vara enligt henne. Och än värre blir det, först 4 nätter här, sen 1 natt i bilen och som pricken över i:et så ska vi flytta in i en ny lägenhet! Nej usch, stackars liten. Hoppas hon vågar sig fram sen när vi gått och lagt oss, så hon kan utforska huset i lugn och ro. Vill ju inte att hon ska sitta där under skrivbordet tills vi åker på torsdag.

Nej, nu ska jag gå och titta till Isadora.

Four days to go...

(Till er som läser: Glöm inte att lämna en liten kommentar nån gång då och då, så jag vet att ni finns)

Tjoho!

LÄGENHETEN ÄR VÅR!!!

Efter en spännande budgivning i början av veckan blev det klart kl. 15.36 i tisdags att vi faktiskt köpt en lägenhet. Lägenheten med stort L. Vår drömlägenhet. Nog känner man sig lite fattig, och det är lite omtumlande, men det känns så otroligt bra!

Nu ska vi bara sälja vår fina lägenhet här, till ett riktigt högt pris hoppas jag ;-)

Mycket på gång!

Ja, nu är det mycket på G faktiskt.
Var ner till Edsbro/Stockholm/Södertälje förra helgen och skulle hinna med så mycket som möjligt, eftersom det var första och sista gången vi besökte Södertälje innan vi flyttar ner. Mission accomplished kan man väl säga eftersom jag hann med 3 jobbintervjuer (som gick superbra allihop) i Stockholm och sen hann vi även med inte mindre än 8 lägenhetsvisningar på 4 dagar! 4 av dessa lägenheter var hyresrätter som vi i så fall skulle hyra av Telgebostäder genom Scania. Men usch säger jag bara! Vill aldrig mer bo i hyresrätt om det ser ut sådär! De övriga lägenheterna vi tittade på var bostadsrätter, och man kan väl säga att vi skulle kunnat nöja oss med bara den första visningen, de efterföljande hade liksom inte en chans. Nej, där hade vi drömlägenheten. Och den har vi nu lagt utgångsbudet på och bara väntar på att det ska bli måndag då budgivningen ska ta fart på riktigt. Hoppas verkligen att det inte är så många som ger sig in i den, vi vill verkligen ha den!

För övrigt kan vi väl sammanfatta Södertälje som en himla mysig stad, som visade upp sin bästa sida när vi var därnere - strålande sol och värme. Vi hann strosa runt lite i stan och längs kanalen - supermysigt!

Resten av helgen spenderades åt att umgås med familjen, vilket ju alltid är mycket trevligt. Vi var in till Norrviken i söndags för att fira Emilias 1årsdag, även om det egentligen inte var hennes födelsedag förrän på onsdagen. Tror inte hon förstod skillnaden om man säger så. Hon är verkligen världens mysigaste unge, jag helt enkelt avgudar henne! Vill ha en egen Emilia, kanske måste kidnappa henne? Känns så bra att vi kommer kunna umgås oftare snart, om en månad så bor vi ju nästan grannar i jämförelse med nu.

Hmm, tror jag ska göra som min sambo som ligger bredvid mig här i sängen nu, nämligen sova. Är supertrött, det har varit en lång dag av rensning uppe i vindsförrådet. Vem kunde ana att vi har så mycket prylar!?

Goodnight, sleep tight, don't let the bedbugs bite.

Två blev tre

Nu har jag tre intervjuer att gå på nästa fredag! Wohooo!

FixaJobb.nu

Jag är så glad idag!

Skickade in en hel bunt med jobbansökningar igårkväll, och det har redan ringt två stycken och bokat in intervju med mig! Tufft att vara så eftertraktad :-) Så nästa vecka åker jag och älsklingen ner till Stockholm för intervjuer, lägenhetsvisningar, familjeträff och sightseeing. Blir en busy weekend, men OJ så exalterad jag är!

Hoppas det löser sig med jobb fort då, så slipper jag fundera så mycket på det. Håll tummarna för mig!

Det är faktiskt sant.

Vi ska faktiskt flytta :-)

Det är en hektisk period vi har framför oss. Innan flytten om knappa 2 månader ska följande ordnas:

*Renovering av nuvarande lägenheten
*Kontakta mäklare, värdera och lägga ut lägenheten för försäljning
*Fixa jobb åt mig
*Ordna nytt boende
*Leja flyttfirma
*Packa det vi ska packa
*Besöka veterinären för att diskutera bilfärden med katterna

Och säkert en miljon andra saker som jag inte kommer på just nu. Pust. Stön. Stånk. Tur att det är för en väldigt rolig sak i alla fall, det gör det hela lite lättare :-) Bara jag får jobb nu också så att vi (jag) inte behöver gå omkring och ha det hängandes över oss. Skönast vore ju ett jobb i Södertälje, men jag söker i hela Stockholm typ, hela vägen upp till Sollentuna. Mamma hävdar att det vore en väldig bedrift att lyckas bli arbetslös i Stockholm när jag lyckats få jobb här, så jag hoppas att hon har rätt - att det inte ska vara så svårt och övermäktigt som det känns just nu.

Hoppas förresten att vi hittar en lägenhet att köpa på en gång, så att vi slipper flytta till en hyreslägenhet först för att sen flytta igen, SÅ roligt är det inte att flytta. Jag vill bara behöva flytta en gång den här vändan, så att man kan göra i ordning sitt nya hem på en gång. För känner jag mig själv så kommer jag inte idas göra fint i en temporär lägenhet, utan allting kommer att stå i sina lådor tills vi flyttar igen = inte bra.
Vi hade tänkt ta bilen och åka ner första helgen i maj och då passa på att boka in lite visningar på intressanta lägenheter, så kanske vi faller för nånting redan då. Det skulle vara skönt :-)
Sen ska vi nog köra runt lite i omgivningarna också och kolla, så vi vet vad det är vi flyttar till!

Vi ska...

...flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta! Vi ska flytta!

Till Södertälje! I juni! :-D

Vad ska man med helger till?

Riktigt tråkig lördagkväll! Det är väl i och för sig "som vanligt" numera...

Planen var i alla fall en trevlig grillkväll i goda vänners lag, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss kan man väl säga.
Kvällen började med att jag och sambon bråkade innan vi skulle sticka iväg, så vi blev 45 minuter sena. Något han naturligtvis tycker är helt och hållet mitt fel. När vi sen anlände vid 19.30-snåret så var det ju direkt dags för grillning - vilket grabbarna höll på med i typ en timme! Kan säga att älgkött INTE ska grillas så länge.
Sen åt vi - vilket var jättetrevligt - men så fort maten var slut drog grabbarna fram Guitar Hero och körde på på högsta volym, medans jag och Jenny bara satt och gäspade och var allmänt uttråkade.
Så fortsatte det till 22.45 typ då grabbarna helt plötsligt kom på att de skulle ut på krogen, så nu har jag varit och lämnat av Jenny och Ulf hemma hos sig och grabbarna på stan.
Så återigen sitter jag ensam på lördagskvällen...
Den här månaden har varit en totalt kass helg-månad, Lasse har varit på hockeymatch, festat i Göteborg eller festat här hemma varje helg medans jag har varit hemma. Så trist!
Och ändå förstår han inte att jag tyckte att han kunde stanna hemma med mig ikväll.
Suck... Dessa killar.

Har förövrigt skrivit Högskoleprovet idag. Det gick inte lika bra som jag hoppats, men kanske kanske att jag höjt mig ett snäpp i alla fall. Men det får jag inte reda på förrän om fyra veckor, så det blir fyra oerhört långa veckor. Eller kanske inte. Det är mycket som ska göras och hända nu känns det som. Dels väntar vi ju svar nu till veckan angående jobbet därnere, dels ska sambon ner på en ny intervju och slutligen så ska vi ju faktiskt åka till mormor och morfar och fira påsk med hela familjen - så underbart! Toklängtar tills på torsdag när jag får träffa lillskruttan. Fast hon kanske har gått och lagt sig då förstås... Nå, jag får väl längta till fredagmorgon då.

Och så har jag börjat springa! Köpte som skrivet de där skorna för 800 kronor, så i tisdags började jag springa helt enkelt. Vi var ute och intervalltränade (1 minut jogg, 1 minut gå) i 30 minuter och sambon konstaterade glatt att jag inte alls har så dålig kondis som jag själv hävdar, och att jag är mycket snabbare än han kunnat föreställa sig. Jag sprang ifrån honom!
Vi var även ut igår, men då gick det lite tyngre eftersom jag fick håll så fort jag sprang längre än 20 sekunder typ. Körde lite tokrus mot varandra istället och återigen utklassade jag herrn på två av tre försök.

Men nu ska jag dra mig tillbaka in i mitt mörka, ensamma hål ett tag och ta igen lite sömn.
Natti natt.

Min shoppingrunda.

Shopping igår! Lönen hade ju kommit och fint väder var det, så vilken tjej blir inte på shoppinghumör?
Efter jobbet gick jag alltså ut på stan och började min räd i klädbutikerna. Klänning/tunika/topp/kjol stod på listan, dvs nästan vad som helst bara det var snyggt och gick att köpa. Var in på JC - inget. Gick vidare till Gina Tricot - nada. Tittade in på Åhléns - tomt. Vero Moda, Pepper.Corn, Cubus eller BikBok då? Nix! INGENTING! Suck. Snacka om antiklimax. Mötte då upp Lasse och vi bestämde oss för att gå och kolla på löparskor åt mig, för han har fått en fix idé om att jag ska börja löpa och så småningom springa Tjejmilen. Nåja, jag låter honom hållas så vi kollade på skor.
Och vad händer?
Jo, istället för att komma hem med nya, snygga kläder, så kommer jag hem med ett par löparskor för 800 KRONOR!?!?!
Helt klart den mest mystiska shoppingdagen i mitt liv.
Nu måste jag alltså börja springa. För minst 800 kronor...

Jag vet.

Ja, jag vet att det inte är klart än. Men det känns som att det är det. Det känns som att allt kommer att gå vägen. Det känns som att snart blir det flytt!
Och så underbart om det skulle bli det! Jag har redan allt uttänkt i huvudet. Har börjat fundera på nya möbler och inredningsidéer, hur stor lägenhet vi ska ha och var, var vi kan ha bröllopet därnere, vad jag ska fördriva dagarna med osv.
Fast samtidigt är det ju lite farligt att redan vara klar med allt i huvudet, tänk om det inte blir flytt då? Nej, så ska jag inte tänka.

Istället ska jag lägga ett par bilder från den fina staden.

Bilder på centrum och kanalen. Visst ser det vackert ut? Längtar!

Ensamhetens rastlöshet

Det är helt sjukt så rastlös jag blir när Lasse inte är hemma! Hade planerat en lugn och skön helg, lite pyssel och städning, tv, godis och kanske någon promenad. Men vad händer? Jag blir helt galen av att vara ensam! Klättrar på väggarna, har ingen energi till städning och får väl snart liggsår av allt soffliggande. Mycket mystiskt. Tur att han kommer hem ikväll, så det blir någon ordning på mig igen.

Ska ändå göra ett försök till städning idag, vet dock inte vart jag ska börja... I soffan kanske?

Släpp fångarna lös...

...det är vår!
Så underbart - solen skiner, det är 7 grader varmt ute och fåglarna kvittrar så man tror de ska spricka. Och jag känner hur livet återvänder till mig.
Lustigt egentligen, allt som behövdes för att livet skulle börja kännas åtminstone lite lättare var en promenad i solen i söndags, att få känna värmen i ansiktet. Och årets första glass - Magnum Mandel - mums! Ja, tänk vad lite sol och glass kan göra :-)
Tänk om solen och en glass kunde ge mig ett nytt jobb också, det skulle vara perfekt! Eller ett nytt jobb till Lasse, så vi kan flytta. Det skulle vara ännu bättre.
Fast samtidigt så känner jag mig lite kluven. För nu när våren börjar komma så ser jag stan med nya ögon, det är ju så vackert här! Kunde jag så skulle jag nog vilja bo kvar här, men det går ju inte om jag ska plugga. Så hur gör man? Svårt det där... Hittade ett så sött litet hus vid havet idag, det skulle jag vilja ha. Men det är ju lite onödigt om vi ska flytta...

Flum flum. Livet är svårt, men våren är härlig. Flum flum.

Sämre människa för att jag härdar ut?

När jag började här i höstas så var vi ett glatt gäng på 5 personer som började samtidigt. Vi blev snabbt jättebra vänner och tyckte att vi hade hittat världens roligaste arbetsplats med världens roligaste kollegor. Att gå till jobbet var någonting man såg fram emot varje morgon, för det var ju så kul! Efter hand började jag dock tycka sämre och sämre om att gå hit. Jag började få ont i magen och ha ångest hela helgerna för att det snart var måndag igen. Måndag = jobb. En av dem som började samtidigt som mig blev gravid och fick kicken. Sen började en till vantrivas, och en till. Nu har en av dem sagt upp sig och den andre är på väg. Ingen av dem har något annat jobb att gå till, men de chansar ändå på att det kommer att lösa sig. Själv sitter jag här och vågar inte säga upp mig, jag som började VANTRIVAS först, trots att jag håller på att gå sönder. Det känns så orättvist på något sätt! Det var ju JAG som skulle sluta först, nu kommer jag helt bergis att bli kvar här längst, bara för att jag inte är så vågad som de andra två. Jag kan verkligen inte lita på att det löser sig med jobb. Jag har varit arbetslös tidigare, levt på Lasse och känt mig värdelös, och jag vill inte hamna där igen!
Men nu känns det som att de kollar konstigt på mig, de som ska lämna stället. Som att jag är mindre intelligent, konstig, en sämre människa för att jag inte tar risken och lämnar stället.
Är det verkligen så? Är jag sämre för att jag inte följer mitt hjärta och istället lyssnar på min hjärna?

Skrivet 22/2: Mörker - crash boom bang

Har levt i ett mörker de senaste veckorna. Och då snackar vi mörker. Alltså inte fysiskt sett, alla lampor fungerar och solen är ju framme på dagtid. Men mentalt är det bara kolsvart. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag har ett jobb som får mig att må illa, eller för att det hela tiden känns som att jag lever i väntan på framtiden, på det som (kanske) ska hända nån gång bortom horisonten. En flytt. Ny lägenhet. Nytt jobb. Bröllop. Hus. Hund. Häst. Barn. Uppsala. Jag går och väntar på Uppsala. Mitt mål, mitt hem, min dröm. Men jag vet inte om jag nånsin kommer att ta mig dit. Jag vill inte vara kvar här. Eller... äh... det låter ju lite väl hårt. Jag älskar verkligen den här staden också, den är jättevacker, men den är inte för mig. Inte nu i alla fall. Här kan jag inte bli den jag vill och det är så långt till min familj. Fast å andra sidan så kan man köpa väldigt billiga hus. Synd bara att det inte är det som är det som gör livet värt att leva.
För att ytterligare spä på mitt sinnestillstånd så var jag med om en olycka imorse. En bilolycka. Nu låter ju det mycket allvarligare än vad det var egentligen, men en olycka var, och är, det. Jag var på väg till jobbet och körde så sakteliga bakom en annan bil. Helt plötsligt tvärnitar bilen framför mig för att en bil kom "från ingenstans" från höger varpå jag också tvärnitar. Tyvärr så var det glashalt och min bil ville inte riktigt stanna, så jag kanade in i bilen framför. Jag blev inte skadad, hon blev inte skadad, min bil blev inte skadad, men hennes blev det. Ett stort och fint hål i bakre kofångarn. Toppen! Gissa vem som får betala? Inte hon i alla fall...
Så om ni möter mig på stan, eller pratar med mig på internet eller telefon, och jag verkar lite mörk så vet ni.
Jag mår inte bra. Jag vill helst bara ligga i sängen under täcket och gråta.

En blogg...

...som är bara MIN!