tisdag 20 maj 2008

Ett barns brev till sin far

Du tycker inte att det är dags att höra av dig till din dotter snart? Önska god jul och gott nytt år 5 månader för sent? Eller kanske svara på den inbjudan jag vet att du fått till mitt bröllop? När folk skickar ut inbjudningar där det står ett OSA-datum så förväntas man svara – senast det datumet. Det datumet var i söndags. Ska jag då tolka det som att du inte kommer? För vad du sa i november (när vi pratade sist, dvs ett HALVÅR sen) räcker inte, man MÅSTE svara på en inbjudan! Ja eller nej spelar ingen roll, bara man svarar. Det kan ju inte vara så svårt?

Nu har du säkert invändningar att komma med, det har du alltid. ”Du ringer ju inte heller” eller ”Du kommer ju aldrig och hälsar på” är vanliga mothugg från dig. Men vad spelar det för roll egentligen?! Det kommer alltid vara DU som är den vuxna i förhållandet mellan dig och mig, du är PAPPA och jag är BARN – alltid. Det är – och har alltid varit – DITT ansvar i första hand att se till att vi har en kontakt och ett förhållande. Även om du tyckte att det ansvaret vilade på mina axlar redan när jag var typ 7. Det ska inte spela någon roll om jag inte ringer på 1 år, DU ska vilja prata med mig oftare än så och då se till att ta kontakt med mig. DU ska också vilja träffa mig oftare än vart femte år, för du vet väl att det är 5 år sen vi sågs i sommar? Trots det tyckte du inte att det var så viktigt att träffa mig att du tog dig tid att göra det när du jobbade i Södertälje i flera dagar i höstas, istället ringer du sista kvällen och säger att du varit bara några kilometer bort utan att jag vetat om det. What’s the point liksom? Och du ringer alltid när du är på jobb, i princip aldrig hemifrån. Vad beror det på? Är det först när du lämnar din ”riktiga” familj som du kommer på att du faktiskt har ett barn till?

En annan intressant sak är att du, sen jag flyttade från Sveg, aldrig har varit och hälsat på mig. Aldrig. Du närmsta du har kommit är när du och familjen kom på min konfirmation, men då hade ni visst så bråttom hem att ni inte ens kunde stanna och fika – och se hur jag bodde. På studenten kom du inte – och ljög om varför – och sen jag flyttade hemifrån har du inte ens gjort ett försök att ens komma i närheten av mig, inte ens när du som sagt jobbade i Södertälje. Och trots detta så klagar DU på MIG för att jag inte kommer och hälsar på? Herregud människa, väx upp!

Jag skulle kunna dra upp allt annat som du gjort/inte gjort också, typ alla resor med din familj som jag inte fått följa med på – för man får tydligen inte familjerabatt för tre barn – och att du åkte iväg och gifte dig utan att tala om någonting för mig, och (återigen) försökte undanhålla det från mig efteråt. Hade jag ens vetat om det NU om inte farfar hade ringt mormor, som ringde mamma som talade om det för mig? Ibland undrar man ju.

Trots allt vet jag att du kan vara en bra pappa, när man väl är hos dig, och att du är det varje dag till mina småsyskon. Det är jag naturligtvis tacksam för, för de har inte gjort något fel. Men det har inte jag heller! Så varför kan du inte alltid vara en bra pappa åt mig också? Är du rädd för mig? Är du rädd för din egen dotter? Eller tycker du bara helt enkelt inte om mig tillräckligt för att vilja träffa mig?

Det blev ett långt mail för bara en ursprunglig fråga, men det kanske behövdes. Jag är ARG, men jag vill inte vara arg. Jag vill bara att du ska inse att alla barn vill ha en pappa som ställer upp och visar att de bryr sig, oavsett hur gamla de är. Kanske är det för sent, men nu vet du i alla fall.

Så, kommer ni eller kommer ni inte på bröllopet?

/Angelica

OBS! Ring nu inte och skäll ut mig för att jag skrivit hur jag upplever saker, ta tid att smälta det istället. Jag är för arg för att prata just nu, så ett mail med ert vara eller inte vara på bröllopet räcker.

Förresten, grattis i efterskott.